Kanske en predikan, påsken 2018

Metaforernas rikedom
eller
Vår förlorade läsförmåga


Tre kors har slagits ned i mänsklighetens golgatakulle, de står hårt neddrivna i det spruckna urberget. Det är Maktens kors, och Självupptagenhetens. Och mitt emellan dem – Den Enkla Sanningens kors. "Tänk på mig när du kommer i ditt rike" hörs det från Självupptagenhetens kors. "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom." Så låter det kring det andra korset på flanken – Maktens kors. Från korset i mitten hörs först ingenting.

Vi har nog förlorat förmågan att läsa metaforen, att vandra ut och in i bilderna, pröva nya perspektiv och se de många skikten. Vi läser endimensionellt, då bilderna i själva verket är djupa som Marianergraven. Påskens berättelser är berättelsen om Människan. I alla tider. Och om det svaga ljuset av Mening som lyser ur de djupa haven.

Det unika med påskens stora berättelser är att de inte är unika. De gäller i varje tid, för varje människa. Längtan efter Undret är tidlöst, som solens ljus som flödar ut i ett mörkt och gigantiskt Universum. Det är berättelsen om Meningen, som vare sig är logisk eller rättvis. Den är istället livsvägen som banar sin väg mellan Mänsklighetens kors.

Vi måste ingenting, vi måste bara välja.

STORA VECKAN

Vi följer den Stora resan
allmängiltig och generell,
resan över stock och sten.

Lögnerna, och myterna
de vi bygger, bevarar
och restaurerar:

Berömmelse, fame, makt
– folket står på gatorna
och ropar Hosianna.

Sedan, ödeläggelsens dag,
det abrupta uppvaknandet,
månglarnas bord vräks ut.

Alltings ihålighet
som går sönder
när myterna mosas.

Det dukade bordet,
gemenskapen,
ihålig som en
torkad stubbe,

och ensamheten
den stigmatiserade,
där förnekelse och svek
står som spön i backen,
ackompanjerad av ropen:
korsfäst, korsfäst.

Döden,
en sten att vila huvudet mot
när livet tystnat.

Först. I ottan. En susning.

Någon viskar ditt namn.
Rabuni.

Livet, det sköra och håliga,
fylls med den enda meningen:
att vara sanna.

Stick dina fingrar genom min.
Vår enda, gemensamma hand,
har en kropp att smeka.

En kärlek att dela.

************

När Döden fäller tårarna över Golgata kulle på den Goda Fredagens kväll är ingenting längre som förut. Maktens bastioner har rämnat: Den vann ingenting med allt våld. Självupptagenhetens inre tåreflod har strandat vid uppgivenhetens klippiga strand. Och ännu har inte Sanningens morgonsol gått upp över nejden.

När morgonsolens strålar smeker de daggvåta bergen på Påskdagens morgon står några handlingskraftiga kvinnor vid Meningens tomma urgrotta. Alla jordiska värden har kapitulerat och lämnat Meningen urgröpt som en strand efter nattens storm. Sanden är utjämnad, som ett tomt skrivark. Rester av liv ligger som på historiens skräphögar där den kraftigaste vågen förde dem. Och där nedanför på strandens sluttning en yta som bara väntar det första steget.

Ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ”Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.” Matt 28

På den blanklagda stranden tas de första stegen till det som skulle bli, som kunde bli, den nya människan.

De första stegen gjorde avtryck, visade riktningen. Inte längre upptagna av den ordning som gällde före påskens drama.

Paulus skriver: Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Ef 4

Glad påsk, du nya människa.

Kristus är uppstånden.
Ja, han är sannerligen uppstånden.

Och vi med honom.








- Posted using BlogPress from my iPad