torsdag 3 oktober 2013

Lögn, ironi, paradoxer...

Lögnaren är en av filosofins mest välkända paradoxer. Den utgörs av ett påstående eller ett antal påståenden som motsäger sin egen sanning, det vill säga de är självmotsägande. Lögnparadoxen har blivit en av filosofins mest omdiskuterade paradoxer då den ställer teorin om sanning på sin spets.

Lögnaren har ett otal formuleringar som löper över ett eller flera påståenden. I sina enklaste formuleringar, ex. "Denna sats är falsk" eller "Jag ljuger nu" uttrycker påståendena referens till sig själv – självreferens. Påståendena "Nästa påstående är sant" och "Föregående påstående var falskt" kan vara sanna var för sig men inte i kombination. De hänvisar till varandra och uttrycker cirkelreferens.

En variant är Epimenides paradox: Epimenides som själv kom från Kreta sade "Kretensare ljuger alltid". Detta är dock egentligen bara en paradox så länge Epimenides talar sanning när han uttalar påståendet. Om han däremot ljuger när han påstår att alla kretensare alltid ljuger, innebär det inte nödvändigtvis att han alltid ljuger. Det kan till exempel vara så att han bara ljuger ibland, och meningen "(alla) kretensare ljuger alltid" är en av dessa lögner. Det är från Epimenides ursprungliga formulering som paradoxen fått sitt namn "lögnaren".

Det är emellertid inte självreferensen eller cirkelreferensen i sig som skapar själva motsägelsen, ty exempelvis "Denna sats är sann" är också självrefererande men inte självmotsägande. Paradoxen får därför konsekvenser för begreppet sanning då den står i motsättning till idén att ett påstående antingen är sant eller falskt. De vanligaste förklaringarna av vad påståendet/påståendena beskriver är 1) "varken sant eller falskt", 2) "både sant och falskt" eller 3) "saknar mening".

Epimenides skrev alltså:

Till Zeus

De gjorde en grav till Dig,
Du heliga och höga.
Kretensare är alltid lögnare,
onda bestar och avgudadyrkare.

Men Du är inte död.
Du lever och
förblir för alltid,
och det är i Dig vi lever,
rör oss och är till.


Paulus citerar honom två gånger, men bryr sig tydligen inte om sammanhanget. (Om detta finns det mer att säga). Orden om att kretensare ljuger blir ju helt olika om det uttalas av en kretensare (Epimenides) eller en Tarsosbo (Paulus).

Varför då denna utläggning?

Jo. Den hänger ihop med "dikten" jag publicerade i går.

Kanske kunde det beskrivas som ironi. En svårartad konst som kräver sändning och mottagande.


Inga kommentarer: